Man blir ledsen när man träffar Anderson. Han har inte fått den chans han borde ha fått redan från början.

Ett mönster av isolering har cementerats och den idag så mycket kunnigare personalen arbetar nu för att bryta denna tillvaro. Det kommer att ta tid, och under denna tid är Anderson beroende av sina sponsorer för sitt uppehälle.

Vi hoppas alla att han så småningom ska bli adopterbar – till ett speciellt hem där han får vistas på egna villkor och utan krav.

Tills målet är nått behöver han i lugnt takt få börja inse att människor kan vara väldigt snälla och att livet faktiskt kan vara riktigt roligt.

Det finns en hel värld att upptäcka för Anderson – i sinom tid.

Bakgrund:

På något sätt hade Anderson kommit bort från sin mamma. Han var helt ensam när han hittades och hade då troligtvis redan tillbringat några skräckfyllda dagar på egen hand.

Anderson var utmattad och svag med ögon som utstrålade smärta och skräck. Det här är några år sedan och på den tiden hade personalen varken tid eller kunskap att ägna sig åt de räddaste hundarna.

Anderson växte tyvärr därför upp i en värld han inte förstod sig på och där han kände att det mesta kunde vara farligt – även om det givetvis inte var det.

Han hade svårt att få kontakt med andra hundar och blev alltmer tillbakadragen och otillgänglig. Han finner lite tröst i kamraten Giuliana, en annan fadderhund, med vilken han delar inhägnad.