Möten som stannar kvar i hjärtat - min berättelse om resan från Sverige till Cernavoda och Save The Dogs 9- 12 juli 2026.

Den här resan har jag velat göra så länge. Inte bara för att få veta mer om mina hundars ursprung och Save The Dogs, utan också för att få möta ny kultur, och lära mig mer om ett land jag vet så lite om. När jag berättar för andra att jag har två rescuehundar, möts jag mestadels av nyfikenhet, men det händer också att jag möts av fördomar och dessa vill jag slå hål på, en gång för alla, och det genom att uppleva och se med egna ögon.

När Hundhjälpen sökte resenärer för att transportera hundar från Cernavoda och Save The Dogs till Sverige tog jag chansen och anmälde mitt intresse.
Flyg, boende och bussbiljett från Sverige till Bukarest och Cernavoda ordnade Hundhjälpen med. Jag behövde däremot ansöka om ett tillstånd hos Jordbruksverket för att få transportera hundar. Den processen var enkelt ordnad och jag fick min bekräftelse bara några dagar efter att ansökan gjorts.

Det fanns dock en oro i att göra resan själv. Jag måste erkänna att jag var lite orolig och osäker innan, men det fina med att resa ensam är att man blir mer modig och faktiskt mer benägen att prata med andra, vilket jag också gjorde. På flygresan ner satt jag bredvid ett gäng killar som skulle till Bukarest över helgen. Det visade sig att vi skulle ta samma flyg hem och de erbjöd sig då att hjälpa mig med att dra vagnarna med hundarna på Arlanda ut till ankomsthallen.

Från flygplatsen i Bukarest till Cernavoda åkte jag sedan buss. Som tur var hade jag fått beskrivning av tidigare resenärer om hur jag skulle hitta till bussen, vilket annars inte hade varit helt enkelt. Jag frågade mig även fram och allt gick smidigt och fort.

På bussen började jag prata med en kvinna som var född i Rumänien, men som bott i Sverige de senaste 15 åren. Jag vet så lite om Rumänien och det var otroligt värdefullt och intressant att få höra henne berätta om landets historia och kultur.

När jag klev av bussen efter 2,5 timmar stod Vasil, en medarbetare på Save The Dogs och väntade på mig för att köra den sista biten. Efter en kort bilresa på 10 min öppnade en lummig oas upp sig, ett vackert grönt landskap. Jag var framme, äntligen.

Vid huvudentrén möttes jag av Adriana, platschef, och Andrea, en av medarbetarna, som hälsade mig varmt välkommen och visade mig runt på anläggningen. Jag slogs direkt av hur välorganiserat allting var och kände mig både välkommen och omhändertagen från första stund. Överallt möttes jag av vänliga leenden och glada ansikten.

De första hundarna jag träffade var valptrion Ambra, Jade och Agata. Tre små underbara, nyfikna och samtidigt lite försiktiga flickor. Jag hoppas verkligen att de blir adopterade.

Efter en lång dag med massor av intryck blev jag sedan körd till lägenheten där jag skulle bo, samma lägenhet som Sara Turetta, grundaren av Save The Dogs bor i när hon är på besök.

Jag var helt slut efter den långa dagen och det tog inte lång tid innan jag somnade, helt ovaggad.

Dagen efter blev jag hämtad strax innan klockan nio på morgonen av Chiara, en av de anställda och vi åkte direkt till hägnet och Save the Dogs. Jag fick först bekanta mig med de hundar som jag skulle flyga hem med. Vi kollade både sele, halsband och chip. Tänk om de visste vad som väntade…bästa livet i Sverige.

Alice, en av medarbetarna, tog med mig på en rundvandring genom anläggningen. Där fanns inte bara hundar, utan även åsnor, katter och hästar som fått en trygg plats att leva på. Det var tydligt för mig att det fanns en stor omsorg för alla djuren.
Anläggningen är mer än bara ett hundhägn. Med jämna mellanrum anordnas olika evenemang där allmänheten bjuds in, och även skolklasser kommer på besök. Äldre och sjuka människor som behöver uppmuntran besöker verksamheten i terapeutiskt syfte och får möjlighet att umgås med djuren. Det är lätt att förstå vilken positiv inverkan mötet mellan människor och djur kan ha.
Under besöket blev jag djupt berörd av allt jag fick se. Personalens engagemang, kunskap och kärlek till djuren genomsyrade hela verksamheten. Deras arbete handlar inte bara om att ge djuren mat och skydd, utan också om att ge dem trygghet, värme och en ny chans i livet.

Mot Sverige och väntande familjer. Skönt att flygresan inte var så lång och att hundarna inte behövde vara så länge i lastutrymmet. Jag visste ju samtidigt att de satt tryggt och säkert i sina burar och att vi snart skulle vara framme.

På flygplatsen fick jag hjälp av killarna som jag hade sällskap med på flyget ner. De väntade medan jag ordnade med alla papper i tullen. Allt gick förvånansvärt snabbt och smidigt, och det tack vare snälla medmänniskor. Vi tog sedan varsin vagn och rullade ut till de lyckligt väntande familjerna. Det var så mycket lycka och glädjetårar, en känsla jag själv minns i samband med när vi fick vår första hund Noa.

Christer, medhjälpare från Hundhjälpen, tog sedan över ansvaret och ordnade med de sista detaljerna. Mitt uppdrag var slutfört rent praktiskt, men det tog tid innan jag helt hade landat i allt som hänt.

Att få möjligheten att göra den här resan gav mig så mycket. Det handlar om så mycket mer än att få umgås med hundar. Det handlar om förståelse – om att få lära sig mer om våra hundars ursprung, om olika beteenden och orsakerna bakom dem. Det handlar också om att få en djupare inblick i ett land som många vet väldigt lite om. Eventuella fördomar mot att adoptera hundar från utlandet kan jag nu en gång för alla slå hål på och bemöta med egna erfarenheter. Självklart är det viktigt att vara noggrann och välja en seriös organisation.
Jag vet, för jag har varit där. Jag har sett det med egna ögon och upplevt det på plats.

Den här resan var på riktigt och den kändes i hjärtat. En resa jag aldrig glömmer.
Jag hoppas att fler tar chansen att få uppleva det som jag fick. Tack Hundhjälpen och tack Save The Dogs för allt ni gör.

NYA FÖR ADOPTION