Jag är något av det vackraste du sett på fyra tassar. Jag har allt. Charm, fin långhårig päls, min lilla gulliga svansstump, och visst ger det lite karaktär med mitt halva, trasiga öra? Du ser på mig, och tänker att, den här glada hunden skulle jag vilja blev min nya vän. Mitt glada leende ansikte, den lilla rynkan mellan ögonbrynen, min valpiga utstrålning, och min stadiga blick rakt in i kameran. Du är kär.

En kylig höstdag blev jag svensk medborgare. Jag var bara en ung valp, som fått höra historierna om det förlovade landet medan jag frös i en koja i Rumänien. Landet där man inte satt i burar, där man var välkommen in i värmen, i soffan, i sängen. Där människor som sträckte fram handen gav godsaker eller kärlek, och inte slag. Där det fanns lagar som skulle hålla mig trygg och säker och ett samhälle som alltid bryr sig. Troget skulle jag följa min människa.

Jag satte mina unga tassar här och tänkte att nu börjar mitt nya liv. Mitt kärleksfulla liv. Nu visste jag såklart inte vad såna ord betyder, jag hade ju bara skilts från min mamma och bott i en trång bur, men det lät bra. Min nya människa hade ingen större erfarenhet av såna som mig, men hon var allt jag hade. Henne skulle jag följa och vara trogen. Det var så jag lärt mig om människan i det här nya landet. Hon skulle ta hand om mig och vårda min unga själ och bära mig under sina vingar tills jag blivit vuxen och börjat hitta min egen plats i världen, med ett starkt självförtroende och en stolt hållning. Och troget skulle jag följa min människa.

Jag försökte förstå min person, och hon försökte förstå mig, men det fanns murar mellan oss som var svårt att nå över. Att bo i ett hem betydde visst att inte bo någonstans alls. Att flytta runt, ibland inne i värmen, ibland ute i mörkret, och jag visste inte var ”hemma” var, men troget följde jag min människa.

Med allt sämre mående hos min människa, och den enda som var vuxen och stark nog att ta ansvar över vår situation, var jag. Jag var bara några månader gammal. Den här nya kostymen var alldeles för stor för min unga kropp. Det var mycket jag inte förstod, men jag försökte hitta min plats här i världen. När första sparkarna kom mot min oförberedda kropp, så tappade jag andan. Inte bara av smärtan, utan av sveket. Det här landet som lovat mig vänlighet, började visa sig från sin mörkaste sida. Främlingar jag mötte som alltid måttade slag och skrik, antingen mot mig eller min människa. Jag stod troget vid hennes sida. Tog sparkarna. Tog slagen. Stod längst fram, fast jag egentligen var väldigt, väldigt rädd och ville krypa ihop och gömma mig. Men jag stod i frontlinjen, trogen min människa.

Så blev mitt nya liv här, och tillslut kunde jag inte lita på någon längre. Jag fick börja planera mitt försvar noga. Många gånger räckte det att jag skrämdes väldigt mycket, genom att skälla mot obehagliga människor, och det var skönt att jag kunde freda mig lite, så det blev min bästa strategi för att hålla folk och hundar på avstånd. Men varje ansträngning gjorde mig också lite svagare, lite mer tom i själen. Det jobbet som nu var mitt hade jag aldrig sökt. Jag ville bara vara, den lilla, lilla valpen, som äntligen hittat en egen människa, att vara trogen.

Jag stod vid hennes sida, när de blåa ljusen bländade oss på den där tillfälliga soffan som vi just då kallade hem. Hon togs ifrån mig, och jag blev lämnad kvar. Jag visste inte då att vi aldrig mer skulle ses. Matte, jag försökte försvara dig, jag försökte, förlåt att jag inte kunde rädda oss båda. Men innerst inne var jag ju fortfarande bara en liten liten valp, vars oskyldiga själ färgats svart med ord och slag, men jag skyddade inte min själ, för jag visste inte att jag hade ett val.

Ännu en resa till det okända igen, och jag landade hos en ny person som inte pratade med mig som folk brukar, och som inte skrämde mig som folk brukar. Hon var mjuk och vänlig, men mig lurar man inte. Man måste vara på sin vakt här i världen, så det fortsatte jag vara. Med tiden så märkte jag att hon inte ville skada mig, men jag bar på så stort bagage att min rygg var trött. Allt ansvar, all smärta, hemlösheten, otryggheten, allt, på mina unga axlar. Jag var ju bara strax över året, men hade tvingats missa min ungdom och fått ett rått yttre, även om den lilla valpen i mig fortfarande grät över all kärlek och trygghet jag missat. Jag var ju bara trogen?

Nu har jag varit här ett tag i lugnet, och min stress och frustration börjar sakta bytas ut mot ett inre lugn jag aldrig känt förut, förutom i min mammas varma famn när jag var en oskyldig bebis. Min nya person låter mig skälla, men säger att jag inte måste försvara mig längre. Jag kan släppa ner min gard. Och nu känner jag mig säker med henne, och jag gillar hennes andra hundar. Men när nya människor kommer så vill jag veta att ingen kommer skada mig, annars växer rädslan i magen igen. Alla som träffat mig har varit snälla. Jag har haft på mig en munkorg som jag älskar, för den betyder goda karameller, och så har jag fått hälsa på dem. Jag är trogen min nya person, och vaktar gården åt henne med stort engagemang.

Om jag får flytta till en egen människa, så ska den veta att den får en fantastiskt duktig gårdsvaktare, jag hör och ser bra och kommer att skydda er in i sista andetaget. Det är gott så mitt jobb. Men jag är ju ung med och har gått miste om så mycket, så jag skulle vilja upptäcka skogar, doppa tårna i smutsiga pölar, följa nosens karta och utforska nya ställen. Vill gärna använda huvudet och kroppen, men är villig att testa nästan allt! Jag tror jag skulle gilla mycket roligt bara jag fick chansen. Nu är det dags för mig att leva, säger Sandra. Hon påpekar att jag har mina demoner, och att de kommer med i paketet, men innerst inne är jag bara en busig, ouppfostrad, osäker valp som vill leka med livet. Och vara någon trogen.

Läs min historia och fundera på om du är min person. Jag är ingen farlig hund, men i fel händer kan allt bli farligt. Jag ville bara hjälpa mig själv och min matte, men folk blev rädda. De visste inte att jag var mest rädd, för det visade jag inte, jag försökte vara stark för oss båda för att skydda oss från all ondska i världen. Nu är det bara jag kvar, och jag håller kvar vid en liten droppe hopp om att hitta min nya människa här, men jag vet att det inte kommer att bli lätt. Du måste dela min historia för att hjälpa mig att kanske, kanske, hitta någon i det här landet, som ser mig i ögonen, men känner min själ. Den är fortfarande lika oskyldig som innan, men den är också skör och har många ärr som behöver plåstras om. Men jag är ju bara 1,5 år så jag skulle nog kunna läka bra bara jag får chansen. Och den vill Black Dog ge mig.

Jag är lite för ouppfostrad för att bo med barn, och kan tycka främlingar är otäcka en stund, men jag tar gärna godis från dem och kan då tänka mig att ändra min åsikt om dem med tiden i alla fall. Jag är trygg i min munkorg om jag tvingas möta främlingar på nära håll, som jag förmodligen kommer slippa använda när jag börjat lita på världen igen. En glad trygg hund kan jag tänka mig som kompis, men jag vill gärna träffa mitt nya crew här nån gång först innan jag packar väskan igen, för sista gången. Jag kom från gatan i en annan del av världen, för att hamna på gatan i Sverige, så nu vill jag verkligen flytta in i ett hem ❤

Som många andra tonåringar behöver jag lite guidning i att lära mig föra mig i möblerade rum, jag hoppar när jag blir glad och snurrar runt när selen ska på, men det går bättre! Jag kan sitta fint, ligg och lite andra konster, och jag är en rolig hund, säger man. Om man ser bakom min tuffa fasad så är jag en liten buse som gärna vill röja runt lite i inhägnad eller lång lina, och se min människa djupt i ögonen under en mjuk massage.