Sara Turetta

img_3863-e1487519883929Grundaren av Save The Dogs
Sara Turetta är bosatt i Milano och växte upp som äldsta barnet av två i en internationell miljö. Fadern hade en chefsposition vid ett större italienskt företag och familjen var tidvis posterad utomlands. Sara talar därför många språk, förutom modersmålet italienska, även franska, holländska, engelska och rumänska. Sina universitetsstudier genomförde Sara i Milano. Från ett bra jobb sade emellertid Sara upp sig för att på heltid ägna sig åt de rumänska hundarnas fruktansvärda situation. Detta arbete har gjort Sara vida känd i Italien och hon har tilldelats flera utmärkelser.

I en liten stad i Rumänien byggdes ett kärnkraftverk i italiensk  regi. Den italienska personalen kring bygget reagerade mycket starkt mot de grymheter stadens hundar och andra djur utsattes för. De kontaktade Sara, som redan var en respekterad auktoritet inom djurskyddsfrågor, och bad om hennes hjälp.
cropped-mg_2620.jpgSara  mottog deras brev om hjälp år 2001. När hon sedan sökte på Internet såg hon att det hemska verkligen var sant: hundar dödades med mycket barbariska metoder i Bukarest och andra städer. Hundratusentals hundar sköts, förgiftades, ströps och slogs ihjäl. Sara reste därför till Rumänien för att själv studera situationen. Chockad och djupt berörd fann hon ingen annan utväg än att själv bosätta sig i Rumänien under några år för att kunna utveckla och driva sitt program med att kastrera gatuhundar. Borgmästaren i staden, Cernavoda, beslutade efter mycket påtryckningar att då stoppa slakten av hundar. I staden Medgidia fick man till stånd en liknande lösning.

Saras program bestod ursprungligen i att genom kastrering av gatuhundarna reducera antalet. De hundar som inte klarade sig på gatan togs om hand och rehabiliterades. Omhändertagna hundar med god mentalitet förbereds sedan dess för adoption i andra länder, för närvarande främst Italien, Sverige och Finland.
Saras hjälpverksamhet sträcker sig inte bara till hundar i Rumänien. Även katter, hästar, åsnor och andra djur får hjälp.

img_3852Sara berättar med egna ord:
En gång längtade jag liksom många andra efter att göra karriär, att ha en rik och hälsosam livsstil, och att resa i världen. Men när jag kom till Bukarest år 2001, kunde jag aldrig ana vad som skulle följa. Vid den tiden arbetade jag i Milano som revisor. Jag har alltid älskat djur, det var flera år sedan jag slutade att äta kött och min fritid var ägnad till att arbeta för djuren i olika former.

Efter min första, dramatiska resa till Bukarest, upplöstes inom en vecka alla de planer som jag hade gjort om min framtid. Mitt liv skulle aldrig bli detsamma igen. Jag kunde inte förbli passiv med vetskapen om denna tragedi med massmord på herrelösa hundar som hände bara två timmar från Italien. Jag var tvungen att göra något.

img_4317Att se dussintals döda hundar utspridda längs vägarna, förgiftade eller påkörda av bilar var fruktansvärt. I Bukarest och överallt i hela landet stod jag inför en dubbel tragedi: Dels de herrelösa hundarna, sjuka, skadade och vanvårdade, och dels de mängder av hundar instängda i hägn efter att ha ”räddats” från hundfångare. De tusentals hundar som dog på dessa hägn var ännu mer fasansfullt. Hur kan de döma dessa varelser till döden genom att låta dem svälta och ej behandla sjukdomar och skador och samtidigt tro att de gör hundarna en tjänst?

Jag återvände till Milano chockad över vad jag hade sett. Från den stunden blev mitt hjärta och min själ kvar i Rumänien. Så ett år senare, i oktober 2002, efter att ha lämnat in min avskedsansökan på jobbet, lämnade jag Italien med min bil fylld med personliga tillhörigheter och körde tillbaka till Rumänien. Jag var tvungen att göra ett val: antingen tog jag situationen i egna händer genom att flytta till Rumänien eller så var jag tvungen att överge hela projektet.

img_9121Några månader tidigare hade vi övertygat borgmästaren i Cernavoda att sätta stopp för dödandet av hundar och att följa ett kastreringsprogram. Hade jag inte återvänt till Rumänien, så hade vårt avtal med största sannolikhet brutits och dödandet skulle ha fortsatt. 2004 slöts ett liknande avtal i Medgidia.
Mina föräldrar var övertygade att jag skulle vara tillbaka inom några veckor. Men jag stannade kvar. Fram till 2005 bodde jag i nästan fullständig ensamhet i ett litet område och försökte att omvandla en gammal byggnad till en veterinärklinik, samt skapa ett hägn som skulle ta hand om sjuka och sårade gatuhundar. Under hela tiden hade jag ständiga mardrömmar: Valpar som plågades, hundar som blev slagna till döds eller mejades ner av bilar. Hundar som min veterinär då fick avliva p.g.a. för svåra skador.

I Cernavoda bevakades jag noga av lokalbefolkningen. Pengarna som samlats in i Italien var begränsade och vi var tvungna att kastrera runt 2000 hundar med endast grundläggande utrustning, en veterinär på deltid och en oerfaren djurvårdare. Det var en oerhört svår situation. Varje dag, när jag återvände hem sent på kvällen, var huvudet fyllt med tankar om de missförhållanden och övergrepp som jag hade stött på, och jag hade ingen att prata med om den förtvivlan som jag kände. Det var tre års helvete. Men min dröm om en bättre framtid för dessa djur drev mig framåt. Ibland ser jag tillbaka och frågar mig var jag fann styrkan att fortsätta.

img_8715Mitt projekt, som kanske föddes ur en naivitet och en idealism, har dock blivit ett litet mirakel. Save the Dogs, föreningen som jag etablerade för gatuhundar i Rumänien, har nu kring 50 anställda vid tre separata hägn. Hos oss huserar idag 600-650 hundar, ca 50 katter samt 60-65 åsnor och 10-12 hästar. Likgiltigheten har ersatts av förtroende och respekt och hundratals fattiga familjer tar med sig sina djur till oss för gratis behandling och operationer. 2015 fick 200 omhändertagna hundar och 36 katter från hägnen i Rumänien nya hem i Sverige.

Rumänien är ett land med komplexa humanitära problem, så det är inte förvånande att jag kritiseras och förlöjligas för den energi som jag lägger ned på att hjälpa djuren här. En sådan kritik har blivit något av en rutin, och jag är van vid det. Att bli påmind om att det finns barn och äldre människor som är lika behövande minskar inte det faktum att djur också drabbas och behöver hjälp. Vi måste ta itu med allt lidande i världen, oavsett vem som kan vara drabbad.

Tiotusentals djur har haft direkt nytta av våra insatser, men det rumänska folket har gynnats indirekt också: Inte bara har antalet gatuhundar minskat, men även en ny och mer ansvarsfull attityd har dykt upp bland den lokala befolkningen, vilket främjar en respekt för alla levande varelser.

img_0412Det finns fortfarande så mycket att göra, men om jag tittar på fotografier från min första tid i Cernavoda, så inser jag att en del av mina drömmar har besannats. Som Jane Goodall sade:
”Var och en av oss kan verkligen göra skillnad och göra den här världen till en bättre plats”.

När jag ser framåt har jag tre önskningar för verksamheten, den första att lagstiftningen åter ändras till gatuhundarnas fördel, dvs stopp på det lagstadgade dödandet och återinförande av masskastration, Trap-Neuter-Release. Min andra förhoppning är att nu med markplaneringen klar så ska byggandet av den nya, moderna veterinärkliniken kunna starta under 2016 med färdigställande 2017. Footprints of Joy blir då en komplett anläggning. Min tredje önskan är att vi lyckas finansiera en ny, välutrustad mobil klinik i amerikansk stil – för att kunna arbeta över större områden.

img_9162Vad gäller mig personligen så försöker jag strukturera mitt liv så att jag utöver mitt hårda arbete även ska hinna ta hand om mig själv hälsomässigt och kunna unna mig stunder av glädje och avkoppling.

Till er i Sverige – ett stort tack! Utan Hundhjälpen hade vi aldrig varit där vi är idag – den bästa partner man kan ha. Tack alla aktiva – tack alla härliga ägare till våra hundar och katter – och tack alla supporters.

2016, Sara Turetta

%d bloggare gillar detta: