Management. Grindar, slips (ett smalt koppel utan ögla som kan hänga efter hunden som man kan ta tag i och leda undan den vid behov utan att jaga efter den – och se till att ALLA möten med människor blir positiva. Ju mer man gormar, desto mer negativ känsla inför nya människor. Kontraproduktivt. Att vara någon slags ”flockledare” är att vara en förälder, dvs du ska hålla dina barn (hundar) trygga och säkra och lyssna på deras känslor. På en skala från 1-10 där 1 är positiv, trygg hund och 10 är ett bett, så ligger ofta ett morrande på typ 8. Det betyder att man har missat de små signalerna, från 2-8, där hunden visar ett obehag inför en situation. Då kan man inte straffa hunden för att den måste ta till en nr 8, 9, 10, för man har inte varit uppmärksam nog. Tecken att titta på är mycket subtila. Slicka sig runt läpparna eller smacka, öronen bakåt, uppspärrade ögon, en tass lätt lyft från marken, blicken bortvänd – alla dessa är tecken på osäkerhet. Lär dig i stället att läsa av din hund så att du kan avstyra situationer som dessa innan de går överstyr. Då får du en tryggare hund snabbare. Till dess, management, management, management. Sätt alltid upp hunden för att lyckas istället för tvärtom. Är den inte redo för nya människor ännu – skydda den och skydda dem. Hundar ”måste” inte vara medfött sociala och vänliga mot människor som är utanför familjen – de flesta är inte det. De kan ha noll social motivation men det märks inte alltid då de kan ha en något högre social kompetens. Men hundar som kommer från gatan har aldrig tränats för att besitta denna kompetens som ”vanliga”, svenska socialiserade hundar ofta har.

Jag jobbar ofta med hundar som både morrar, biter och gör utfall. Säger jag åt dem? Aldrig. Jag vill inte tvinga dem att sluta ogilla mig. Jag vill bara att de ska börja gilla mig. Så varje gång de morrar kastar jag korv i ansiktet på dem. Belönar jag morrande? Nej, det funkar inte så. Säger jag att jag är vänlig – du behöver inte vara rädd för mig? Ja. Och det funkar. Med alla hundar jag någonsin haft här. Förr eller senare. Jag kladdar dock inte på dem bara för att de slutat morra. Det kräver ofta mycket mer förtroende för att släppa in en okänd människa i sin närmsta kroppszon eftersom det teoretiskt sett kan innebära livsfara för hundar som bara träffat människor som vill dem illa. En utsträckt hand är varken tryggt, inbjudande eller effektivt. De vet inte om handen ska slå eller inte. Men trillar det konstant köttbullar runt den där äckliga människan så börjar det bli okej att vara nära. Mycket enkel psykologi om man tänker efter. Jag ger även om hunden inte tar. Att stå och titta på att hunden ska ta godiset är en oönskad social press som de kanske inte är redo för ännu. Ge det tid. Ge godis ändå. Tills hunden tar det.

Rädda hundar har högre kontrollbehov än andra. Många behöver få förvarning när något händer, och eftersom de trots allt inte känner nya personer så är ju hotet litet när de sitter stilla eller inte gör något speciellt – medan rörelse skapar mer osäkerhet inför vad som ska hända. Inget ovanligt beteende hos osäkra hundar och ofta hundar med lite vall i sig har både stressen och ett starkt kontrollbehov som ofta skapar såna här tokiga situationer. Går dock ofta att lösa som ovan – förbered på vad som händer och var beredd på att sakta ner och stanna upp och fortsätt tappa godis när hunden kommer. Men som sagt, en liten slips på hunden och att ni pratar när någon ska göra något, så kan man bara ta tag i slipsen eller kasta lite godis åt nåt håll för att avdramatisera. Mycket vanligt beteende också runt barn som rör sig. Med individer hunden inte känner så bör man räkna med denna situation. Tillhör man inte familjen enligt hunden så är det såklart en stor sak om de rör sig på ens revir eller vid ens människor – vilket är positivt när det väl är främlingar som man inte vill ha i huset. Detta brukar ge sig med tiden med människor hunden lär känna, men man bör räkna med att det händer med folk som den inte känner ända tills de ”tillhör familjen”