Vi ser ofta att hundägare oroar sig för att deras hund visar rädslor – vilket är en för hunden helt naturlig skyddsmekanism för att överleva. Det finns ingen klar handledning hur rädslor ska mötas och hur länge de sitter i – men det viktiga är att visa empati – ha tålamod – och skapa trygghet i vardagens lilla. Press och prestige har ingen plats här. Anneli berättar här hur fyra skilda individer förvandlats till fyra lyckliga hundar – Lessie, Teddy, Cora och Santiago.

Santiago, hans resa har bara börjat, han har bara varit hos oss ett halvår. (En till jourhund… som skulle stanna en vecka.. gick ju inte att lämna bort honom heller!) Killen som gillar heminredning… och nytvättat… Första kvällen så morrade han, visade tänder och skällde ut oss. Men det var ju bara hans sätt att tala om att han kände sig rädd och ensam. Redan nästa dag så började han visa sin goa sida, han älskar att mysa, Och att tugga på matte då han leker… Sitter jag för länge vid datorn så ställer han sig i hallen och grälar på mig, vovve vill ha uppmärksamhet NU!

Och ibland kan man höra riiitsch ifrån vardagsrummet… en till del av soffklädseln som var i vägen. Och mindre trasmattor. Gjorde misstaget att tala om vad dom kallas så nu tycker han dom ska göra skäl för namnet tras-mattor….många trådar är det!
Han är av typen bättre fly så tack och lov för haqihanaselen! Promenaderna i början var en styrkekamp, han var mer som en rodeohäst. ALLT var skrämmande! Så på dagarna går vi på fältet eller i skogen och sen blir det nattvandring då byn sover. Första gången det dök upp folk på fältet (och med en hund!) så visade han att han ville fly, men den skygga Cora rusade då skällande mot dom! Insikten att han har beskyddare verkar göra en hel del, han blev lugnare.
Kör samma recept som med Cora och det fungerar på honom också. Han är lite tuffare än henne, kan ju bero på att han är unghund, så han har redan lärt sig att inte fly direkt om något är läskigt. Man kan stanna och titta på avstånd och sen bestämma om man kan gå förbi eller vända. Då han insåg att han har möjligheten att vända och att jag inte tvingar honom att gå förbi så blev det mycket lättare. Nu väljer han själv, och för det mesta så väljer han att gå förbi, även om det kan vara så långt på sidan som möjligt. Men så spännande att stå några meter in i skogen och titta på folk som går förbi för att sen gå dit och lukta vilka dom var.

Att gå hem från fältet på dagarna är fortfarande jobbigt, det finns ju folk ute! Tyvärr har vi nya grannar med mindre hundvett, och ungar som gärna ställer sig i vägen som har skrämt honom. Cyklar är hundätande monster även utan ungar…. och dom har slängt cyklar på gräsmattan lite hur som helst. Nu har värden tröttnat och ställt bort dom, så det blir bättre!

Nattpromenaderna är absolut favoriter, han är en wigglebutt! Viftande svans, och han går så fint i koppel… ett tag… så viftar svansen fortare och fortare och vovven snurrar i cirklar. Så kommer han skuttande och buffar mig i magen och vill ha sin påse. MÅSTE ha en pipis att bära på! Så lyckligt småtravande med piip-piip ett tag. Tills nästa ställe att lukta på så matte får ta piipis ett tag. Tills svansen börjar igen. (Ja, jag har alltid en påse med leksaker med. Är man bäbis så är man. Och vattenflaskor, kåsor, gotteburk… Men dom är ju inte bortskämda iallafall….) Ofta kommer han fram till oss och trycker sig mot benen, då behövs det lite mys innan man fortsätter. Och att ta vägen förbi platser där man kan rusa lite är ett måste, alltid långlina på honom så han har möjlighet att skutta där det finns möjlighet.

Han var rumsren ett tag och sa till då han skulle ut…. tills grannarna hade loppis utanför en helg. Nu börjar vi om. Men vi har nog byns mest tvättade täcken iallafall… i samma veva så slutade han sova i sovrummet. (Fönstret mot framsidan). Vet inte om det hör ihop eller om Lessie varit grinig, dom delade säng. Nu sover vi i vardagsrummet sen en tid tillbaka, och försöker få honom att våga vara i sovrummet igen. (Kissa i sängarna går bra, men väldigt olustigt att gå in dit annars??) Eftersom han är så ny i familjen och har så stort behov av närhet så valde jag att sova med honom. Och resten sover där jag är…utom dottern förståss. Och katterna som vräker sig i sovrummet!
Följer Cora i hälarna överallt ute (om det inte är nåt läskigt, då vill han gärna vara mellan mig och Teddy), och dom leker varje vända vi är ut så hon är också lycklig över en lite vildare kompis.
Också en högt älskad vovve, som nog kommer undan med lite för mycket hyss, men han är ju så go och glad!
Första bilderna på partners in crime, tredje en oskyldig vovve som soffan ser ut på ena sidan. Sista bilden Santiagos idé om styling av soffa..daglig rutin: jag stoppar fast den blå filten så noga som möjligt, efter 10 minuter har han fixat det som han vill ha det igen.