Vi ser ofta att hundägare oroar sig för att deras hund visar rädslor – vilket är en för hunden helt naturlig skyddsmekanism för att överleva. Det finns ingen klar handledning hur rädslor ska mötas och hur länge de sitter i – men det viktiga är att visa empati – ha tålamod – och skapa trygghet i vardagens lilla. Press och prestige har ingen plats här. Anneli berättar här hur fyra skilda individer förvandlats till fyra lyckliga hundar – Lessie, Teddy, Cora och Santiago.

Min tredje rumän Cora.
Hunden som inte skulle få leva, som förra ägaren ville avliva för att hon var så rädd! Hon lyckades komma lös och var på rymmen en vecka, och sen skulle hon bara tas bort. Hjältar på hundhjälpen lyckades övertala ägaren om omplacering i sista stund, hennes sista dag var redan bokad. Hon skulle inte fått uppleva sin treårsdag!

Jag fick äran att bli hennes jourmatte, helt plötsligt hade jag tre hundar. Våran resa har inte varit enkel…. duracellvovven som var rädd för allt! Fick tvinga henne ur sängen första veckorna, och då var promenader något som skulle avklaras så fort som möjligt och sen hem. Blåste det försökte träden äta upp henne, folk 200m bort var tydligen typ yxmördare osv. Att jag hade brännmärken efter linan var snarare regel än undantag.
Och ficklampor skapade panik, liksom mörker. Så fort det började skymma så skulle hon hem i panik. På kvällarna gick hon bara ut till närmaste gatlykta och en till, sen stod nästa längre bort så då var det tvärnit. Bilen samma sak, alla tassarna i marken och sen rodeo. Sakta sakta började hon lugna sig på promenaderna, hon började förstå att vi undviker folk om vi möter någon. (Inte många som gillar att möta tre stora hundar varav en blir hysterisk. Lugnare att gå in i skogen en bit), och till slut började hon tom att nosa hon också, ville väl ha något att göra då hon fick lov att vänta på dom andra.

Efter ett år (den varma sommaren… jag åkte iväg med dom andra så Lessie fick bada, Teddy gillar inte vatten.) så ville hon inte vara ensam hemma då dom andra fick åka iväg. Så en kväll satt hon och bara stirrade på bilen, tog ett djupt andetag och kastade sig in! Stackarn satt och skakade hela resan, men efter det så är hon nu först in om vi ska åka iväg. Ficklampan tog lång tid, började inomhus först i dagsljus, sen på kvällar med lamporna på och sen med lampor släckta. Tog månader men nu kan jag använda pannlampa på kvällspromenaderna.
På kvällarna brukar jag gå upp på fältet och hämta in katterna som glömmer att gå hem… Lessie och Teddy hängde med, men inte Cora. Hon väntade med lillmatte under gatlyktan. Tills en kväll då hon kom rusande efter, vände och tillbaka till lyset. Gjorde det några gånger (lillmatte fick bra motion den kvällen). Sen stannade hon med oss andra, i mörkret på fältet. Nära nära trygga Teddy, men hon stannade. Och efter det släppte det, nu springer hon runt som om det vore dagsljus. Det tog ju drygt ett år, men hon fick välja själv då hon var redo. Efter tre år kan hon nu passera folk på vägen, gå lös på fältet, och hon vakar över oss. Håller alltid span på omgivningen. Nu är hon en liten tuffing, och beskyddare till Santiago. Bästa buskompisen utomhus. Och högt älskad gosvovve. Första bilden då hon nyss kommit, andra bilderna från i somras.
Kan ju också säga att hon var inte jourhund länge, hon blev kvar!