Vägen från gatuhund till en älskad familjemedlem. Det här är Lucias egen historia.


Det fanns ögonblick då jag trodde det var bättre att ge upp, att sluta den ändlösa kampen för att överleva genom att lämna denna grymma värld. En dag stod jag vid vägkanten. Vad jag väntade på vet jag inte, men kanske jag hoppades på att något magiskt skulle ske. Jag hade så ont i min magra, utsvultna kropp – en hunger så svår att jag aldrig vande mig vid den. Min hud sved och kliade av skabb som tagit över hela min kropp. Jag var en fruktansvärd syn. Om jag mådde så redan då vädret var milt på hösten ville jag inte uppleva en till vinter.

Hopplösheten tog över mig och när lågan för överlevnad höll på att slockna, så mötte jag min skyddsängel Sara Turetta. Hon kom med så mjuka händer och varmt hjärta att jag inte vågade hoppas på att detta var sant, att det hände mig, att jag var värd att räddas, få en andra chans, att jag hade ett värde vilket jag aldrig haft förut. Hon lyfte försiktigt upp mig och jag blev inlagd på ett djursjukhus i Cernavoda där de behandlade mig med många olika mediciner, skämde bort mig och gav mig god och näringsrik mat. Jag fick behandling mot min skabb genom medicinska bad. Jag kan inte beskriva den lättnad och glädje jag kände när skabben försvann och det slutade att svida och klia. Det var bara för några dagar sedan jag kände att det var bättre för mig att dö, men nu efter att ha träffat människor som ville hjälpa mig så ändrade jag mig. Jag är en äldre hund men jag kan fortfarande få en framtid långt borta från gatorna i Rumänien.

Min rehabilitering tog lång tid då jag är en 12 år gammal hund och jag var väldigt svag, men jag skapade vänner bland både andra hundar och personalen vid Footprints Of Joy. Tiden flög iväg och ju bättre jag mådde ju mer började jag längta efter ett annat liv som jag hört talas om. Jag har visat min enorma tacksamhet till personerna som räddade mig. Jag tyckte om att känna deras händer sakta klappa min päls och deras närhet gav mig sådan trygghet.

Mina skyddsänglar hos SaveTheDogs tror att jag definitivt har haft ett hem någon gång, men då jag blev gammal och sjuk var jag inget annat än en belastning för de som ägde mig och jag kastades ut på gatan. Jag skulle inte överleva länge på egen hand, utan dött ensam med ångest och stora smärtor. Veterinären hos SaveTheDogs trodde inte att de kunde rädda mig, så hemsk är sanningen om mitt liv och vilket skick jag var i när jag räddades.

Den brinnande lågan som höll på att slockna för gott, brinner nu starkare än någonsin och det är tack vare er alla där ute som ser att en liten, äldre hund som jag värd någonting. Jag har upptäckt många saker under min tid på Footprints of Joy, som att jag är så otroligt charmig så jag får en speciell plats i hjärtat hos de jag träffar. Jag njuter av att vara ute på korta, långsamma promenader där jag får lukta på gräset och känna vinden i min päls. Jag är mätt i magen och min hud gör inte längre ont. Bäst är att ligga i min gosiga och varma bädd och studera omgivningen, trygg från allt ont och befriad från mina smärtor, eller att umgås med mina människor, att de har godis är extra bra.

Tiden kom då jag blev utvald till Hundhjälpens adoptionsprogram, en lyckans dag! Nu var jag redo att vända blad och börja ett nytt kapitel i mitt liv. Jag hade tur och behövde inte vara i adoptionsprogrammet länge. Jag blev den utvalda, någon ville ha mig! Flygresan till landet där de mest bortskämda hundarna bor var lite läskig men jag trodde inte det var sant när jag mötte min nya matte Susanne på Arlanda. Jag var så glad när de äntligen öppnade buren och sedan reste jag och min nya, fina matte hem till Ekerö. Jag har en bästa kompis, Otto, som jag delade rum på kliniken i Rumänien och vi båda hade turen att vara med på samma flyg. När Otto blev osäker när de skulle ta på selen och skällde till, så kände jag att jag ville ge ett sista stöd till min vän innan vi skulle skiljas åt så jag skällde högt till Otto – ”det är ingen fara min vän, vi ska få det bra nu”. Otto lyssnade och han gick iväg med sina människor för att starta sitt liv. Det var den enda gången jag har skällt under hela denna långa resa. I bilen somnade jag i en varm och trygg famn och när vi kom fram till mitt nya hem träffade min nya kompis, en puli som heter Zigge och är 14 år. Vi blev vänner ganska snabbt. Det var lite läskigt måste jag erkänna när jag kom inomhus för första gången i mitt nya land. Många dofter och saker att utforska och det gjorde jag medan matte gav mig stöd och visade vägen. Det blev bättre och bättre för jag fick jättegod mat, jag trodde knappt att det var sant att allt var till mig. Nästa överraskning var en mjuk fin bädd och jag sov så gott den natten – trygg!

Första dagarna gick jag långsamma små promenader, jag vill inte gå så långt då jag dels inte är van att gå i koppel och dels att jag ville stanna och lukta länge på gräset samt utforska min nya värld. Matte ger mig all tid i världen och det tycker jag är väldigt bra för jag är en äldre dam nu med en kropp som fått kämpa mycket. Jag känner mig ändå piggare för var dag som går. Livet är roligt nu och jag blir bortskämd varje dag med kärlek, tålamod och förståelse. Min kompis Zigge vill gå längre promenader så matte köpte en barnvagn, så när jag gått den promenad jag velat göra så lyfter matte mig i min vagn på en filt och jag åker som en drottning samtidigt som jag tittar på omgivningen, nyfiken och nöjd. Zigge och jag har blivit kompisar och jag finner trygghet i honom. Mattes katter är nu efter en tid helt okey, lite läskiga i början. Jag vill hela tiden visa min matte hur glad och tacksam jag är att hon valde att adoptera mig så jag visar det på alla sätt som jag kan. Jag älskar den närhet jag får när hon klappar mig på magen eller pratar lugnande med mig.


Tänkvärda ord från matte ”ALLA är värda en andra chans och det ger SÅ mycket tillbaka!”

Matte Susanne tycker det är helt fantastiskt att kunna hjälpa en äldre hund, oavsett hur lång tiden blir med Lucia. Mattes prioriteringar är att Lucia ska leva varje dag med guldkant och få det liv hon förtjänar och skulle haft för länge sedan. Susanne hoppas att fler vågar adoptera en senior eller handikappad hund. ”Det är värt att se en välmående hund varje dag och att Lucia ger så mycket tillbaka.”


3 kommentarer på “Vägen från gatuhund till en älskad familjemedlem. Det här är Lucias egen historia.

  1. Såå underbart att läsa Lucias berättelse! Att kunna ge en äldre hund ett nytt liv… wow.Har själv adopterat en äldre dam. Laisa var 12 år när hon kom till mig.Detta var i september -17, nu har det hunnit bli 2020! Laisa är en helt underbar dam. Så jag vill bara säga att , TVEKA INTE att adopteera en äldre hund!!! Sååå mycket kärlek man får,helt underbart: många varma kramar från Ulrika.

  2. Tack till alla i mitt födelseland Rumänien som hjälpte lilla Lucia. Och stort tack till Susanne på Ekerö som tog hem Lucia.

    Hälsningar från mig, Holly,
    och från min hundkompis Momo (tidigare Kevin)
    och matte och husse

  3. Jag blir alltid glad när jag ser sådant. Jag själv tagit hand om fyra st. plus att vi haft några jourhundar som vi vet har det bra.

Lämna ett svar till Ulrika Wallmark Nilsson Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: