Tankar och känslor kring en adoption!

Det har redan gått 356 dagar, sedan jag lojt tittade på Facebook, och under en hundradels minut, en snabb scrollning, så fanns han bara där och jag blev ”fångad”. Det var hans ögon som berättade så mycket, sättet han höll sina öron på bilden som gjorde att det inte var någon diskussion.

Jag skulle adoptera!
Jag har haft hund i både min uppväxt och vuxna liv, fött upp två kullar, men aldrig adopterat eller satt mig in i hundars ”liv” i Rumänien. Jag läste och läste, förfärades av hur människor kan vara så elaka. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att hundar blev behandlade så illa i ett EU – land. Lidandet är obegripligt!
Jag blev en kväll uppringd av adoptionsteamet, en lång lista med frågor, som gjorde mig väldigt trygg i en nu, men så viktig, ny erfarenhet. Vi fick en kontaktperson som var oerhört hjälpsam och gav trygghet. Ett Mail med många goda råd och mantrat Håll din hund säker – säkerhet först!

Danny, eller Jax som han nu heter, togs hårt av resan till sitt evighetshem, när han kom ur bilen rasade han ihop i en hög, och sov med husse men klämde in sig i ett hörn. Det vi snabbt lärde oss var vikten av att ge honom tid, utrymme och tålamod. Att man vill ge all kärlek man har på en gång kan för någon som aldrig fått det bli överväldigande. Från att vara flera hundar och kämpa för att hålla tassarna främst i ledet för att bli mätt, kyla från betonggolvet, begränsat med social samvaro från människan, stimulans, bo utomhus till att få all uppmärksamhet var nytt.
Jax började redan dag två att förstå att vi var trygga, följde med oss överallt, men de två hundarna som redan fanns hos oss var läskiga, så Jax fick chansen att gå undan till sin plats, dag tre släppte allt och han lekte för första gången men vår mjuka tik. Idag hoppar Jax omkring som en känguru i trädgården eller i skogen med sina kompisar, han leker slut på tre hundars energi innan han själv blir trött, han motto är verkligen att leva livet till fullo.
Jax största resurs är sängen, han hoppade upp någon av de första dagarna och har sedan dess sovit varje natt i sängen, tätt tryckt intill någon av oss, men magen och tassar upp i vädret! Allt under hans villkor – jag skulle vilja säga att han lär oss och inte tvärt om.

Idag ett år senare är Jax en självsäker, trygg och oerhört kärleksfull ung kille. Jag förundras varje dag över hur smart han är, positiv i alla lägen och oerhört uppmärksam på ledarens tecken. Jax pratar med sina ögon, frågar om mig om en ny situation är trygg, signalerar jag att det är bra, då är han framför mig, men signalerar jag nej, då står han bakom. Han har alltid ett leende i ansiktet, frågar jag om han är glad så skrattar han ännu mer. All kontakt är gudars gåva, närhet är det bästa han vet, ändå är han ”bara en fd gatuhund”. Men för oss är Jax inte en fd gatuhund, han är en Vinger nu!
Därmed innebär inte detta att det är jobb med en ny Vinger i familjen. Han har ett bagage som kanske aldrig kommer försvinna. Vår viktigaste roll är att respektera det, inte stressa fram något och framförallt hålla honom säker. För sviker jag det förtroendet så är jag vara en i mängden som svikit honom i hans korta liv.
Vi bor i skogen, alla våra hundar har alltid varit lösa, vi har alltid börjat tidigt att träna inkallning. Med Jax är det annorlunda, han fick vänta nästan ett år innan han fick vara lös i några minuter, ett år av träning, lokalkännedom, bygga självkänsla och förtroende. Vad gjorde han när han släpptes lös tror ni? Han stod bredvid mig och lämnade inte min sida. Ett riktigt ärevarv med rumpan i backen och ett ljud av glädje, dock med en tre meters radie från mig.
Då insåg jag att Jax är precis lika nöjd i en 15 meters löplina som han är lös, han har inget behov att springa iväg, för han vill vara, och mår bäst vid min sida. Det är där tryggheten finns, där hemma är, och det är där kärleken är. Man har lätt att förmänskliga våra djur, man har en bild att en lösspringande hund på en äng eller i skog är det lyckligaste hundliv man kan ha. Men en trygg, säker matte eller husse som sätter säkerheten först är det viktigaste och lyckligaste hundliv man kan ha. Många har frågat mig hur jag har gjort för att få en ”fd gatuhund”
Så harmonisk, trygg, kärleksfull och glad, jag blir alltid lika förvånad – för allt jag har gjort är att ge kärlek i de mått som Jax klarat ”här och nu” av att ta emot.

Jag rekommenderar alla som tänker på att adoptera – Gör det! Ni kommer inte att ångra er, den kärlek man får tillbaka från en fd gatuhund är unik, samt deras tacksamhet och glädje. Organisationen Hundhjälpen drivs av engagerade kunniga hjältar, som ger korrekt och sann information av vad man kan förvänta sig av att adoptera från dem. Tack SAVE THE DOGS, STAAD och HUNDHJÄLPEN för att ni gav oss vår älskade Jax!

Hälsningar Familjen Vinger som består av ; Jax, hundkompisarna Ozzy, Zorro och Keira, kattkompisen Cilla, kameleontkompisen Esteban samt Matte och Husse.