Här nedan följer Nettans berättelse om hur det gick till när Tundra omplacerades och flyttade hem till henne.

Sitter vid mitt köksbord och tittar på min lilla Laban, en rumänsk rescue som omplacerades hos mig 2016 och ursprungligen kom till Sverige ett antal år tidigare. Han har just mist sin mentor i livet och jag har mist min helt unika hund Baloo, en rottweiler som cancern tog ifrån oss redan vid 8 1/2 års ålder. Beslutet att skaffa en hund till är inget som ens behöver fattas. Det är bara en självklarhet. Har alltid haft minst två hundar. Ofta fler. Men denna gång väntar jag lite med avsikt. Jag vill att Laban ska landa lite i sig själv och lära sig hantera livet utan en annan hund att luta sig mot. Tror aldrig han varit ensam hund. Två veckor till får gå och min lille kille hanterar situationen utmärkt men han är lite dämpad. Så jag inser att det är dags. Det var då Tundra kom in i vårt liv.

Via Hundhjälpen fick jag kontakt med Tundra och hennes matte. Vi (jag och min äldsta dotter) och mina två barnbarn på 1 1/2 år resp. 2 månader, åker och hälsar på dem. Givetvis är Laban med. Jag vill ju se honom interagera med Tundra eftersom de i så fall ska bli sambos. Viktigt att de är på samma nivå på alla plan om de ska få ut något av varandras sällskap. Jag vill även se hur Tundra är med barnen. Laban har alltid varit super med dem och hans blivande sambo måste självklart också vara ok med barn. Sedan är jag stenhård på barnen också i det läget. Man får inga barnsäkra hundar om inte barnen är hundsäkra! Vi möter upp matte och Tundra vid en stor fårhage som får nyttjas som hundlekplats och hundarna hälsar, drar ett par repor i klorofyllet och tar det sedan ganska lugnt. Helt odramatiskt och faktiskt stillsammare än jag trott det skulle bli trots att det ramlade in ett gäng andra hundar också.

Vi pratar och spånar vidare och både matte och jag tycker det känns bra. Jag hade blivit informerad om att Tundra var extremt reserverad med nya människor så jag mer eller mindre ignorerade henne tills hon själv sökte ögonkontakt och det kom en liten svansvift. Med barnen var det inga problem. Hon brydde sig inte om dem alls och när äldsta barnbarnet kom emot henne gick hon bara lugnt undan när det var nog i hennes ögon. Eftersom jag hade en tävlingsresa inplanerad veckan efter bestämde vi att vi skulle ta en ny roadtrip och hämta lilla damen två veckor fram i tiden. Många tankar i huvudet när vi skildes på parkeringen för hemfärd. Som vanligt går min hjärna igång direkt med planer på allt från träning, aktiviteter och arbete för vår blivande familjemedlem utifrån vad jag läst ut av hennes framtoning.

Två veckor går fort. Så var vi där igen i samma hage med hundarna som denna gång fick sällskap med ett helt hunddagis eller liknande. Det bokstavligen vimlade av hundar i alla modeller. Vi lät hundarna hälsa och leka och efter lite prat rullade vi hemåt. Tundra sov bredvid Laban hela vägen hem. En spänd Tundra tyckte nog livet var lite jobbigt första dagen men hon började snabbt lossna. Vartefter tiden gått har hon nu efter fem veckor gått från en matvägrande spänd liten dam till en hund som slickar skålen morgon och kväll, leker med Laban så mossa och blad sprutar omkring dem, följer med till jobbet ett par dagar i veckan och uppskattar uppmärksamheten från mina kollegor, klarar att vara själv hemma med Laban ett gäng timmar och landar mer och mer för varje dag i sitt nya liv.

Konceptet att åka och hälsa på en eventuell blivande ny hund med egen hund och familj är guld värt eftersom man får se hur de lirar med varandra och iallafall i mitt fall vill jag se vad det är jag har att jobba med om jag bestämmer mig för att ta hunden. Är det något jag lärt mig under mitt liv med hundar så är det oberoende av vad för slags hund det handlar om så är det viktigt att ha ledarskap/vägledning och trygghet att erbjuda dem. Att ge frihet och gränser efter behov och uppmuntra eller bromsa eget initiativ i väl avvägda mått så att hunden får bilden klar för sig omgående. Att älska dem, men inte ömka dem…. Sedan går det mesta av sig själv och eventuella problem som uppstår löser man längs vägen. Kort sagt, jag ställer rimliga krav på dem och ger dem ett förtroende.

Tundra och Laban lever ett ganska intensivt liv eftersom de får mycket fysisk aktivitet, mentala uppgifter och är med mig på mycket saker. Intryck och nya utmaningar i dagliga doser. Så vår lilla familj är harmonisk igen även om den ser lite annorlunda ut än den gjorde för ett par månader sen. Tack Hundhjälpen och fd matte för att vi fick förtroendet att ta över Tundra.

Läs mer om att bli fodervärd och anmäl dig längst ner på den här sidan.

Se föregående artiklar här