Lotta – en fantastisk kontaktperson!

Möt en av våra duktiga ”aktiva” hundägare! Lotta berättar här om sig själv, sitt hundliv och hur hon hittade till Hundhjälpen, blev ägare till vackre Jonn och så småningom blev en av våra väldigt uppskattade kontaktpersoner. Vi påminner om att vi alltid är i stort behov av engagerade kontaktpersoner – så om du kan hjälpa till – hör av dig!

Här kommer några ord om mig, en hund/djurmänniska…
Jag heter Lotta och lever med två hundar, Vilda och Jonn, en katt Stina och min man Peter och två
barn Sanne och Micke som inte längre bor hemma. Jag har alltid haft djur omkring mig och hade
alltid under min uppväxt någon katt, hund eller kanin i hemmet. Tillbringade mycket av min tid i
stallet och hade även min häst Madeira under en tid.
Mitt stora djurintresse kom till stor del från min farfar som om han hade levt idag skulle ha klassats
som en äkta djurkommunikatör, men då uppfattades det nog som lite konstigt med en människa som
hade den gåvan. Jag tillbringade också mycket av min uppväxt och mina somrar på landet med min
älskade pappa och farmor där det fanns en bondgård där jag hängde från morgon till kväll med
kossorna och kalvarna <3. När jag sedan skulle börja gymnasiet blev det ett naturligt val att gå på
lantbruksskola och jag hade sedan tänkt utbilda mig vidare inom djurvård men eftersom skolan inte
var min starka sida och jag valde mer att fokusera på livet runtomkring under de åren så räckte
inte betygen till och jag fick välja en annan inriktning i arbetslivet.
Jag skaffade familj tidigt och fokuserade på barnen under deras uppväxt <3 och när de blev lite äldre
blev det viktigt att även de skulle få växa upp med djur och vi skaffade kaninen Bosse, katten Stina
som idag är 8 år och vår älskade Simba, en golden retriever som levde med oss i 10 1/2 år innan han
dog av cancer ☹. Sorgen när han dog var så fruktansvärd och som säkert många andra tänkte vi först
att vi inte kunde ha någon mer hund och gå igenom en sån sorg mer, men efter två veckor hade vi
ändrat oss och förstått att vi måste förvalta det som Simba hade gett oss med all sin närhet och
kärlek och det han hade lärt oss om oss själva som människor. Jag förstod hur mycket han hade fått
mig att utvecklas när han fanns vid min sida när jag under många år hade det jobbigt och hade
drabbats av panikångest och jag blev tvungen att ta tag i situationer.
Eftersom jag många sätt även haft en svår uppväxt har jag sökt mig till djuren och känt att det varit
lättare att kommunicera med dem och efter att Simba dog har saker blivit mer tydliga i relationen till
hund och djur och att de är individer precis som vi… Jag hade blivit intresserad av amstaff rasen som
är en mycket kärvänlig (och på många sätt missförstådd ras) så vi började leta efter en ny hund och
tittade på Blocket efter en omplacering och hittade en amstaff tik. Allt var bestämt och klart men
någon dag innan ändrade sig ägaren ☹ och vi började leta på nytt och vi hittade valpen Vilda <3, en
korsning mellan Siberian Husky och Amstaff. Hon är idag 4 1/2 år och hon har efter valptid och
tonårstid med allt vad det innebär; trasiga skor, rymningar och uppkäftighet… blivit en fantastisk tjej
med många sidor; kärleksfull, klok, intelligent, uppfostrande mot andra hundar (på gott och ont),
intensiv, blir lätt uttråkad och saknar impulskontroll men så mycket hon har lärt mig om att hundar
inte bara är hundar som ska vara inom en fyrkant där vi ska bestämma och dominera (vilket jag inte
tror på) utan att de är just individer med behov och känslor och behöver behandlas med respekt och
kärlek framför något annat. Min uppfattning är att uppfostran av hund och barn ligger mycket nära
varandra.
Eftersom vi tänkte att Vilda skulle må bättre av att ha en till hund i familjen började tankarna om en
till hund och jag som nyligen gått med på Facebook började se inlägg från Hundhjälpen om alla
stackars små individer som behövde ett hem… Vi hittade Jonn och det är den där känslan… <3
när man ser ”den” individen… Övertalningen hade pågått en tid hemma eftersom jag är väldigt
intensiv (jag med) och gärna vill kasta mig in i saker och Peter är lite mer försiktig… men nu när
Jonn dök upp så var han med  och vi skickade in en intresseanmälan och fick svar nästan direkt att
vi skulle få hem honom <3

Efter det fick vi vänta någon månad (en lååång månad) men den 11 september 2016 satt han där i sin
bur på Arlanda och den känslan när jag äntligen såg honom (och nu rinner tårarna när jag tänker
tillbaka) var obeskrivlig…
Jonn som idag är enligt hans pass 4 1/2 men kan säkert vara något år äldre med mycket husky i sig.
En kille som även han har en svår bakgrund och bara hade levt i hägnet 8-9 månader innan han kom
till oss så han har förmodligen varit med om mycket – saker som vi inte vet men bara kan gissa och
som ibland blir uppenbara utifrån hans reaktioner och som vi måste hantera för att hjälpa honom i
hans vardag och skapa trygghet för honom och inte heller förstärka när saker uppstår när det känns
som en kniv i hjärtat där han visar sina minnesbilder för oss… Den första tiden var hans ögon
”avstängda” men idag möter han vår blick och ser ibland rakt igenom med sin visdom. Han är idag
mycket tryggare och gladare men har fortfarande stunder där han backar tillbaka där vi får fortsätta
ge allt vi kan till honom med kärlek, tålamod och trygghet.
I och med att jag kom i kontakt med Hundhjälpen blev det också ett sätt att kunna få ”arbeta” med
hundar men på min fritid istället för till vardags och kände snabbt att här kan jag engagera mig och få
bidra i något jag älskar så mycket. Min första kontakt i Hundhjälpen var Jane och hon uppmuntrade
mig och såg till att jag blev en i Kontaktpersonsgruppen och det är jag så glad för.
Som kontakt person tilldelas man vartefter de ”nya” hundarna som har fått en adoptör och som ska
komma hit. Varje adoptör får alltså en KP som ska följa den/dom med sin hund med regelbunden
kontakt. Med presentation innan ankomst och sedan uppföljning dagen efter ankomst, en vecka
efter och en månad efter. Sedan har man olika mycket kontakt med alla. För många hundar blir
ankomsten lätt och de anpassar sig snart till sin nya vardag men för vissa blir det en lång och svår
resa och där ser jag mitt uppdrag som mycket mycket viktigt att kunna vägleda, ge råd och stötta i
svåra situationer
Adoptören ska när som helst kunna ta kontakt med mig så att de känner att det finns någon som
stöttar och finns där för frågor i vardagen om hur man ska lyckas ta dem till veterinären, hur man får
en rädd hund att våga gå ut och kissa och kunna ha koppel på sig, hur man gör med en hund som inte
vill äta eller hund som vill äta hela tiden, när de är rädda utomhus och vill göra utfall i hundmöten
eller människor som kanske påminner om otrevliga händelser, när de är mörkrädda, när de inte
kommer överens direkt med andra hundar eller katter som redan bor i familjen.
Svåra situationer om hundar som av stark rädsla gör utfall mot matte och husse i sitt nya hem och
lyckan när de övervinner hinder som ibland kan kännas omöjliga – eller bara ta emot glada historier
när det går bra. Glada historier om olika bus de hittar på eller om hur hunden har vågat sig upp i
soffan för mys eller ”de första stegen” när hunden som varit mycket tillbakadragen och rädd och gör
”framsteget”.
I alla situationer oavsett ser jag det som min uppgift att hjälpa dom att lyckas och om jag inte kan så
se till att få hjälp av någon annan och där har vi hjälp av varandra i gruppen och stöttar varandra.
Det är ett fantastiskt uppdrag att vara kontaktperson att få följa alla fina fantastiska varelser till ett
bättre liv <3

/Lotta Wistrand

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: