Reseberättelse

Våra hundar reser alltid tillsammans med en resenär som utgått från Sverige. Här berättar svenska Ann-Christin om den resa hon nyligen gjorde.


Den 25/3 startade min resa till den lilla staden Cernavoda i Rumänien. Där finns Save the Dogs – det stora hundhägnet där min hund Viva (Balana) kommer ifrån och där hon var i ca två år. En gång tidigare har jag rest dit men då stannade jag bara en dag denna gång ska jag vara i hägnet i fyra dagar. Flög först från Landvetter till Arlanda där jag tidigt på morgonen hämtade stora hund-flygburar som följde med flygplanet till Rumänien. Efter byte i Amsterdam och diverse förseningar var jag äntligen framme i Bukarest och där stod Save The Dogs chaufför Filip och tog emot mig för att köra mig och hundburarna de 17 milen till Cernavoda.

Till slut var jag framme vid hotell Hollywood där jag skulle bo, då var det redan kväll så efter en liten promenad och lite mat var det bara att krypa till sängs. KL 9 nästan morgon kom en av de andra chaufförerna Valentin och hämtade mig, fick följa med honom när han matade hundar som lever ute och hans försök att fånga in en hundarna som skadat sitt bakben men tyvärr lyckades han inte. På eftermiddagen skulle han återvända med en bur och försöka fånga hunden.

Så tillslut var jag i det stora hundhägnet.

Blev fantastiskt väl mottagen av alla som jobbar där och allra mest av italienska Sara som jobbar på adoptionskontoret och som tog hand om mig resten av veckan. Så startade arbetet med hundarna! Alla dessa hundar jag träffade dessa dagar, dum som jag var gjorde jag inga anteckningar så jag kommer inte ihåg namnen. Vilka hundar! En del skygga o rädda, några väldigt stressade, andra otroligt kontaktsökande, många understimulerad men alla så snälla. Gemensamt för alla dessa hundar är att de haft det väldigt svårt, utsatta för svält och misshandel och ändå är nästan alla så vänliga. Var med Sara när hon utvärderade några hundar som eventuellt skulle med i adoptionsprogrammet. Alla klarar inte att bli familjehund, då får de tyvärr bli kvar i hägnet. Träffade Kita som ska till en familj i Stockholm. Det var Lena som var med på min första resa som hittade Kita i hägnet och beslutade sig för att adoptera henne. Trots att Kita suttit i hägnet i flera år var hon pigg och glad, kontaktsökande och med mycket spring i benen. Fick vara själv i hundgården med olika hundar för att socialisera dem och se lite hur de var i sättet. De rumänska kvinnorna kom med en hund och efter ett tag kom de och hämtade den och så kom de med nästa. Eftersom de flesta som arbetar i hägnet inte kan engelska fick vi försöka med teckenspråk och det fungerade sisådär.

Roligast var ändå alla valpar jag träffade. Första gången var de lite blyga och försiktiga men ändå som valpar är väldigt nyfikna och ville gärna smaka på mina kängor och min jacka och försökte på alla sätt öppna fickan där godiset fanns. Andra gången träffade jag dem ute i rastgården och då var de betydligt tuffare och for runt och undersökte allt. Alla dessa hundar som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Galna Tyson som var så glad och två gånget lyckades hoppa upp och slå mig rejält på näsan, Megan som var så överlycklig att jag nästan aldrig lyckades få på henne selen, Samuel som bara ville gå omkring o lukta och få lite kel ibland.

Varje dag gick jag också och hälsade på åsnorna. Först var de lite avvaktande men sedan gillade de minsann att bli kliade! Deras åsne-skrik glömmer jag inte i första taget. Varje gå g jag varit hos åsnorna gick jag också till Greta, tiken som bor alldeles utanför hägnet där hon får mat och en koja att bo i. Efter lite lirkande vågade hon komma fram och ta mat ut handen på mig, hade jag stannat längre kanske jag hade fått klappa henne lite. Och så de två hundarna som stal mitt hjärta. Rara, lilla Disa som bara tycker om Sara och inte vågade gå till någon annan. Plötsligt blev hon skrämd av en annan hund och då fanns bara jag i närheten. Hon sprang fram till mig och tyckte att jag skyddade henne då jag lugnt pratade med henne och sakta klappade henne. Efter det hade jag hennes förtroende och det var inte bara Sara hon vågade gå till. Åh det kändes som en ynnest att hon ville lita på mig.

Och så har vi gamle Dingo en majestätisk trebent vit gammal hund. Hälsade på honom i hans lilla hägn, vänligheten själv som la sig på rygg och ville bli kliad på magen och hela tiden la tassen på min arm för att få godis. Hade bara lite godis kvar när jag kom till honom så jag var tvungen att gå till affären på kvällen och köpa blötmat och godis till honom. Så sista dagen som sista hund jag träffade var Dingo som jag skämde bort med mycket godis o mat. Åh vad jag ville ta med honom hem men Dingo vill inte bo inom hus hos någon familj, han vill bo utomhus som han gjort hela sitt liv.

Sista dagen fick jag lägga mig tidigt för klockan 2 på natten kom chauffören och hämtade mig och körde till hägnet där vi hämtade Lulu, Margo och katten Ginny. Alla tre hade jag träffat innan så att de kände igen mig och inte var rädda, fast Ginny hade passat på att bita mig i tummen! Så åkte vi till flygplatsen där Ginny fick följa med mig in i flygplanet och de två hundarna fick åka i lastrummet. Vilken lycka att komma till Arlanda och möta de glada ägarna och veta att nu får de hör två hundarna och den ljuvliga katten ett härligt och bra liv. Önskar att många passar på att åka till hägnet som volontärer. Det är en otroligt givande resa, jag är ingen expert på hundar men lärde mig mycket. . Skönt att se att hundarna har det bra, det är en stor organisation runt den, många glada och hängivna människor som arbetar där och en väldigt fin anläggning.

Runt 400 hundar adopteras till olika länder i Europa varje år, visst är det fantastiskt?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: