Lille Victor hade den stora turen att promenera in i famnen på precis rätt kvinna, Pernilla, som i söndags befann sig nära flygplatsen i Bucharest för att resa hem med adopterade hundar – och en liten katt. På bilderna ser vi Victor på gatan när han tar kontakt med Pernilla, i bilen på väg till hägnet och slutligen hos veterinären vid hägnet i Cernavoda där han nu inväntar en fin framtid. Så här berättar Pernilla själv:

”Jag satt och väntade på chauffören Marius inne i receptionen på mitt hotell för att få skjuts till flygplatsen, när jag genom glasväggen såg en liten ynklig hund som skakade av köld utanför på gatan. Jag gick ut och satte mig på trappan och grabben kom direkt fram till mig. När jag bara hade klappat honom en liten stund så kröp han upp i famnen och tryckte sig mot mig. Han skakade våldsamt. Eftersom det hade snöat ganska mycket och sedan även börjat töa lite så var han blöt och det var inte mer än någon plusgrad ute så därför var han också väldigt kall.
Jag gjorde mitt bästa för att värma honom, men visste samtidigt att det skulle bli en kortvarig värme, snart skulle jag åka och jag ville INTE lämna honom att frysa igen. Jag ringde min make och grät och bönade om att få behålla honom, men med tre hundar hemma redan så tycker han att det måste bli i allra yttersta nödfall.
Efter samtalet med Linda på Hundhjälpen ordnades det så att pojkstackarn skulle få medfölja Marius tillbaka till hägnet.  Allt kändes underbart. Han kommer att bli omhändertagen! Linda förslog i samma veva att jag skulle döpa honom – så nu heter han Victor!
Jag hade endast en kort visit i Rumänien och hade därför knappt någon packning med mig. Någonting behövde jag svepa om honom som skydd och som även kunde fungera som ”handtag” om han skulle få för sig att smita iväg innan Marius dök upp. Jag fick använda det som väskan bjöd på, det blev mina (stora :/) pyjamasbyxor. Han reagerade ängsligt i någon sekund när jag lindade om honom, men insåg nog snart att jag ville hjälpa så därför lät han mig fortsätta. Vi satt sedan där i ytterligare ca fem minuter innan Marius dök upp. Jag sa till honom att köra pojken till Cernavoda, mycket mer info var svårt att ge då Marius inte pratar många ord engelska.
Under bilresan till flygplatsen så satt han i mitt knä och började lite långsamt sluta skaka, jag tror han visste att räddningen hade kommit.
Väl framme så plockade vi ut våra hemresande hundar och Victor fick en ledig bur som han placerades i. Där vinkade jag farväl till min nyfunna vän och hade en lycklig vetskap om att han skulle få ett liv och en framtid, han skulle aldrig behöva frysa ihjäl eller bli dödad på gatan.”