Pamela: historien om en hund

Lilla Pamela finns inte längre hos oss, annat än i allas våra hjärtan. Hon kom till Sverige i juni månad 2010, ca 5 år gammal, men somnade in p.g.a. sjukdom i maj 2011.  Här är hennes historia:

 

 

 

 
Pamela kallades av många resenärer för ”Hunden i trappan”. I många år sade vi ”Hej Pamela” när vi gick uppför de slitna trapporna i den svagt upplysta trappuppgången, på väg till vår övernattningslägenhet i staden Cernavoda. Alla resenärer som på den tiden åkte ner till Rumänien för att eskortera hem hundar till Sverige fick träffa på henne.

  pamela-maj2009

Pamela brukade ligga utanför en av lägenhetsdörrarna, på en dörrmatta som sett sina bästa dagar. Om man någon gång glömde att anmäla sin närvaro, så blev man utskälld efter noter av henne. Skallen ekade rejält i trappen, tillräckligt för att man då önskade att man var någon annanstans.

De som bodde innanför den lägenhetsdörr som hon hade valt till sin, brukade ge henne lite mat och vatten. Hon hade det så bra som en gammal gatuhund kan ha det. Det kanske inte var så varmt i trappuppgången, men det var i alla fall torrt. Hon fick också vara ifred där från andra hundar. Det kändes tryggt.

På dagarna strosade hon omkring på gatan utanför eller bara låg någonstans och höll utkik på omgivningen. Hon gjorde inte något större väsen av sig eller besvärade någon. Hon bara fanns där, en överlevare, märkt av ett hårt liv.

Plötsligt, en dag i april månad 2010 syntes hon inte längre till, vare sig i trapphuset eller på gatan utanför. Pamela brukade aldrig försvinna en längre period, så alla förstod att något allvarligt hade hänt.

Den ena hunden efter den andra hade försvunnit från Cernavodas gator, upplockade av kommunala hundfångare för att skickas till ett dödshägn i den närbelägna staden Constanza. Det var inte första gången som hundarna jagades och bortfördes för att aldrig komma tillbaka. Men stillsamma Pamela hade undgått dessa förföljelser genom årens lopp. Fram tills nu. Inkastad i en skåpvagn fördes hon bort till slut, tillsammans med flera andra hundar, alla skärrade och ångestfyllda.

I dödshägnet föser man in hundarna och lämnar dem utan tillräckligt med mat och vatten. Skador de får av slagsmål behandlas inte. De går slutligen en säker och kvalfull död till mötes genom att gift sprutas in i bröstkorgen.

Hundhjälpens samarbetspartner, Save The Dogs, fick vetskap om att Pamela hade blivit bortförd och agerade då snabbt. Den 12 april for de till Constanza och lyckades få köpa ut henne, samt några andra hundar som bebodde kvarteret där övernattningslägenheten är belägen. Pamela och de andra hundarna fördes sedan i säkerhet till det hägn som drivs av Save The Dogs.

Pamela, omtumlad av alla händelser, mådde efter omständigheterna relativt bra. Hon åt lite dåligt, ovan vid den miljö som hägnet erbjöd. Hon kunde naturligtvis inte förstå att hon hade blivit räddad, att turen hade varit med henne ännu en gång. Säkert längtade hon nog bara tillbaka till sin dörrmatta i trappuppgången.

Men den platsen hade nu blivit en farlig plats, där hon inte gick säker från hundfångarnas framfart i staden.

Hon sattes därför upp i Hundhjälpens adoptionsprogram och togs som jourhund omedelbart till Sverige. Jourfamiljen adopterade sedermera henne och hon fick en fin sista tid hos dem. En tid där hon i trygghet fick uppleva kärlek och värme.

 
Vä bild: Pamela får, inför resan, sitt första bad någonsin. Hö bild: ankomsten på Arlanda

Här är familjens egna ord: Pamela var en liten klok, lugn och eftertänksam tjej. Hon tittade på livet runt omkring sig, utan någon brådska, sedan när hon tyckte att allt verkade ok deltog hon i allt med liv och lust! Pamela älskade skogsutflykter, med picknickkorgen laddad. Hon var ALLTID först fram när det dukades upp något smaskigt! Grisöron och märgben var stora favoriter.

Hon gillade att åka bil och att leka med de två andra hundarna, Isak och Ossian, samt katterna.

Hon älskade att mysa i soffan. Pamela och husse brukade dela på popcorn och baconsnacks. Hon låg hos oss i sängen nästan varje natt, nära, nära, under täcket.

När Pamela blev ivrig över något, så ”dansade” hon värdigt ett första pris i ”Let’s dance”.

Pamela tyckte mycket om att bli badad, borstad och t.o.m. att få klorna klippta. Hon var mycket kelig och go. Njöt av närhet. En riktig pussgurka. Hon var orädd och framåt och positiv till allt roligt i livet. Helt otroligt duktig vid samtliga veterinärkontakter. Pamela charmade alla som träffade henne och var en storfavorit bland alla barn/vuxna vi känner!

Tyvärr blev ju hennes liv alltför kort och saknaden efter lilla Pamela är enorm!!!!!!

%d bloggare gillar detta: